Man hade ju kunnat tänka sig att det skulle bli en högre frekvens av inlägg nu när det faktiskt finns ett barn att skriva om. Jag hade i alla fall tänkt mig det. Jag har föreställt mig själv sittandes vid datorn om kvällarna, med barnet djupt sovandes i soffan mellan mig och Heléna. Jag skulle skriva om vad som hänt under dagen, om alla framsteg och fina ögonblick såväl som svårigheterna och stunderna av vanmakt. Sen skulle jag lägga upp en massa bilder, så man verkligen skulle kunna se dag för dag hur han växte.
Men så blev det ju inte. Det har varit gott om fina stunder, men några större framsteg är väl inte att tala om. Och visst har det funnits svårigheter, men sällan längre stunder av vanmakt. I alla fall inte från vår sida. Han har säkerligen upplevt en del vanmakt. Det verkar ju helt fruktansvärt frustrerande att vara beroende av två klantskallar som inte alls begriper vad man vill.
Jaja. Jag kan i alla fall bocka av det om att ha honom sovandes i soffan mellan mig och Heléna.
Det får duga så länge.
